Mitt liv skulle vara så mycket lättare om inte mina ord fastnade i halsen och hjälplöst rullade tillbaka till magen,
Igår stod hon så nära mig, hon andades mina andetag, vi såg på varandra, och jag föll undan. Pratade om något helt annat, önskade mig lite närmare och lite längre bort. Ville falla in i hennes armar men samtidigt inte.
Jag ville stanna tiden precis där, precis i den minuten, för precis just då och där spelade ingenting någon roll. Just där i det nuet, kunde det ha blivit vi.
Men jag drog efter andan...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment