Om jag bara kunde vara utan mina piller

Varje dag tar jag ett litet piller, ett piller som gör vardagen mindre vass, ingen mer ångest som obönhörligt pressar sig in i lungorna. Mitt lilla vita piller befriar mig från en värld där jag inte klarar av att gå in i ett rum med främlingar. Mitt vita lilla piller gör att jag nästan känner mig normal, jag slutar älta varje litet misstag.

Och så finns det de idioter som tycker det är fel, att ångestdämpande är på låtsas, visst är det på låtsas, men ack så mycket bättre än den verklighet där jag bara vill snitta upp handlederna och låta blodet rinna ut till sista droppen!

END OF STORY!

Om jag bara kunde känna mig lite älskad

Jävla liv jag lever, jag borde vara så sjukt lycklig, och så är jag så olycklig... men ikväll skiter jag i det och dricker öl i sängen och känner mig oansvarig!

Om jag bara kunde få mig själv att sluta bli så ledsen över ingenting

Träffade Serben idag, hon och hennes flickvän har det lite svårt, då har hon tid att träffas. Vi har inte träffats på nästan åtta månader, men nu saknar hon mig, massor, vill prata. Jag ger goda råd, lyssnar, nickar, berättar min egen historia lite lättsamt. Hon lyssnar, nickar, och så berättar hon mer, och allt verkar så jäkla bra, även om det är dåligt.
Hennes tjej har hånglat med sin personliga tränare (hur klyshigt kan det bli?) och nu så vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig till. För hon älskar ju henne... Jag önskar ibland att någon kunde älska mig sådär mycket, att bara vilja ta hand om mig! På något sätt gick jag därifrån lite ledsen och mer ensam än någonsin.
För faen i helvete, jag är så jäkla less på att ta hand om mig själv, för evigt! Amen!

Om jag bara kunde sluta ha sådana jäkla krav på mig själv

Två timmars träningspass, trots gårdagens fylla och morgonens bakfylla. Att dansa i klackar ger mig alltid benhinneinflammation. Men om man vill komma någon vart här i livet är det bara att bita ihop och komma igen.
jag biter ihop och springer ett sista, och ett sista och slutligen det verkligt sista varvet. Kroppen skriker och tar emot, men jag stretar, för min kropp kan jag kontrollera. Just nu kan jag kontrollera något, och just min kropp sliter för att vara till lags...

Om jag bara kunde vara som alla andra...

Jag vaknar på morgonen, jag precis som så många andra, jag har stress utan kärlek, funderandes på varför allt faller så platt. Jag gråter ibland, mest för att jag kan, det äe en lyx som jag unnar mig, men inte så andra ser.
Jag fyller min säng med böcker, magazin, fjärrkontroller och längtan, när jag egentligen bara borde sova. Jag tar mig själv till en annan värld, med drömmar som egentligen inte är mina och planer jag aldrig fullföljer.

Nu är jag kissnödig, så nu går jag.

Hejdå!

Om jag kunde få tiden att gå lite fortare...

Fredag, jag längtar, då skall jag och hon träffas igen.
Jag skall laga anmärkningsvärt underbar mat åt henne och säga helt rätt saker, och hon skall än en gång titta mig i ögonen och jag skall falla.
Hon är så lång och vacker, lika smidig som ett kassaskåp som jag och med massor av skratt, skratt och mer skratt.

Om jag kunde sluta oroa mig

Jag sitter på föreläsning, mode genom tiderna fladdrar förbi på den stora vita skärmen och jag oroar mig, över allt och inget.
Jag har som vanligt gjort något så satans dumt att det gör ont, så knutarna i nacken spänner lite hårdare.

Om jag kunde flyga

Jag seglar högt över molnen i mina drömmar, jag har inga förväntningar på mig, jag slipper gömma mig i en annan del av världen. För det är det jag gör, kommer på ursäkter för att slippa flytta hem till den lilla Storstaden.
Mitt liv är som ett pärlband av oavslutade slut, som öppna sår ligger de och gapar efter mig... Jag har lovat så många att komma tillbaka och sedan aldrig återvänt.
Sommaren jag spenderade med snö och dunka dunka på Berghain... lät technon träna in i varje liten ven, jag lovade så många att komma tillbaka, men försvann. Åkte över haven och stannade kvar... jag sade att det var för min egen skull.
Hösten jag spenderade i ett land med obegripligt språk, jag kämpade, grät och blev kär i en internetkaraktär. Jag lovade och planerade ett liv, som aldrig blev, för mina ord blev så nötta och jag blev rädd och flydde till Europas mitt.
Det fanns en vinter då jag föll i snödrivor, skrattade ner i tequila glas, långt i väst sov jag i en säng med en svart katt och dess ägare, vi svor på kärlek, på heder och samvete, jag gav mig av, lovade att komma tillbaka.

Egentligen visste jag att jag aldrig skulle komma tillbaka, för jag levde så fort att min låga hade börjat fladdra, och jag gör det om och om igen.

Jag gör det fortfarande, och jag vill bara ut och äta det där gräset på andra sidan stängslet...

Om jag kunde tala som jag skrev

Mitt liv skulle vara så mycket lättare om inte mina ord fastnade i halsen och hjälplöst rullade tillbaka till magen,

Igår stod hon så nära mig, hon andades mina andetag, vi såg på varandra, och jag föll undan. Pratade om något helt annat, önskade mig lite närmare och lite längre bort. Ville falla in i hennes armar men samtidigt inte.

Jag ville stanna tiden precis där, precis i den minuten, för precis just då och där spelade ingenting någon roll. Just där i det nuet, kunde det ha blivit vi.

Men jag drog efter andan...