Om jag bara kunde vara utan mina piller

Varje dag tar jag ett litet piller, ett piller som gör vardagen mindre vass, ingen mer ångest som obönhörligt pressar sig in i lungorna. Mitt lilla vita piller befriar mig från en värld där jag inte klarar av att gå in i ett rum med främlingar. Mitt vita lilla piller gör att jag nästan känner mig normal, jag slutar älta varje litet misstag.

Och så finns det de idioter som tycker det är fel, att ångestdämpande är på låtsas, visst är det på låtsas, men ack så mycket bättre än den verklighet där jag bara vill snitta upp handlederna och låta blodet rinna ut till sista droppen!

END OF STORY!

Om jag bara kunde känna mig lite älskad

Jävla liv jag lever, jag borde vara så sjukt lycklig, och så är jag så olycklig... men ikväll skiter jag i det och dricker öl i sängen och känner mig oansvarig!

Om jag bara kunde få mig själv att sluta bli så ledsen över ingenting

Träffade Serben idag, hon och hennes flickvän har det lite svårt, då har hon tid att träffas. Vi har inte träffats på nästan åtta månader, men nu saknar hon mig, massor, vill prata. Jag ger goda råd, lyssnar, nickar, berättar min egen historia lite lättsamt. Hon lyssnar, nickar, och så berättar hon mer, och allt verkar så jäkla bra, även om det är dåligt.
Hennes tjej har hånglat med sin personliga tränare (hur klyshigt kan det bli?) och nu så vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig till. För hon älskar ju henne... Jag önskar ibland att någon kunde älska mig sådär mycket, att bara vilja ta hand om mig! På något sätt gick jag därifrån lite ledsen och mer ensam än någonsin.
För faen i helvete, jag är så jäkla less på att ta hand om mig själv, för evigt! Amen!