Om jag bara kunde få mig själv att sluta bli så ledsen över ingenting

Träffade Serben idag, hon och hennes flickvän har det lite svårt, då har hon tid att träffas. Vi har inte träffats på nästan åtta månader, men nu saknar hon mig, massor, vill prata. Jag ger goda råd, lyssnar, nickar, berättar min egen historia lite lättsamt. Hon lyssnar, nickar, och så berättar hon mer, och allt verkar så jäkla bra, även om det är dåligt.
Hennes tjej har hånglat med sin personliga tränare (hur klyshigt kan det bli?) och nu så vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig till. För hon älskar ju henne... Jag önskar ibland att någon kunde älska mig sådär mycket, att bara vilja ta hand om mig! På något sätt gick jag därifrån lite ledsen och mer ensam än någonsin.
För faen i helvete, jag är så jäkla less på att ta hand om mig själv, för evigt! Amen!